Här sitter man.. Och försöker få ner sina tankar i ord.. Svårare än man tror ibland..
Jag började lite smått igår.. Med denna tankebanan.. Men det har blivit mer tankar, fler funderingar..
Jag tycks finna mig i denna situationen rätt ofta, det känns som det iaf. Det är inte.. Riktigt samma situation, inte heller är det samma personer, inte det minsta. Men det är alltid samma frågor som dyker upp..
Är det lönt att tänka såhär? Tänk så blir det som förr? Ska jag va logisk eller ska jag låta känslorna flöda? Ska jag hålla tillbaka allting, eller ska jag våga satsa?
Det verkar som att jag alltid förväntar mig att allting så gå åt helvete, så jag ignorerar allt. Jag är objektiv. Allting beror på det förflutna, det är jag så väl medveten om. Mitt förflutna, som ingen vet om. Inte till 100%.

 Men den nya frågan har nu blivit.. Hur vet jag att jag inte håller på att bli totalt genomlurad? Det naiva svaret hade ju varit “Ja men inte skulle någon göra något sånt..”. Grejen är ju den att, det har ju gjorts. Mot mig. Flera gånger. Hur ska jag då kunna ha förtroendet? Hur ska jag kunna släppa taget? Det går bara inte.

Hur som helst går jag fortfarande och funderar.. Vad menade han med det där? Är det som jag tror? Driver han med mig? Är detta något slags skämt? Vad ser han? Vad menar han mer att han känner sig lite förvirrad? Varför undrar han om jag tänker på honom?

Och även om jag struntar i dom frågorna.. Låt säga att alla svaren är vad dom flesta skulle anse vara bra svar.. Så kommer det nya frågor.. OM det skulle vara något intresse.. OM det skulle uppstå “riktiga känslor”.. hur hanterar man det då?

Jag har inga förhoppningar.. Inga förväntningar.. Det enda jag har är funderingar.. Och en känsla.

Det enda jag vet, är att jag inte tycker om när han inte finns där, och att jag vill ha honom tillbaka när han inte är där. Jag saknar hans sällskap.